Ibland har påhoppen positiva intentioner: att jag som asiat är bra på matte och pingis, jobbar hårt och sköter mig till punkt och pricka. Rasbiologi i sitt esse.

Ingenstans är jag fredad. Förnedringen hemsöker mig i radio och tv. Att skämta om och skratta åt asiater tycks vara den enda rasism som kan gå obemärkt förbi. Det räcker att stretcha ögonen med fingrarna eller säga L i stället för R, så kiknar publiken av skratt.

Men ingen klagar och så länge ingen rasar i media finns det väl inte någon anledning att agera? Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla. Inte ett dugg bättre än Nogger black, glassen som gav upphov till ramaskri och fick dras tillbaka.

Ibland skuldbelägger jag mig själv. Varför säger jag inte emot? Varför polisanmäler jag inte? Varför krossar jag inte deras näsben med mina gula knogar? Jag svär, jag har testat. Men mitt motstånd avfärdas som politisk korrekthet.

Givetvis ska vi kunna skämta om allting. Men ni ska veta att ni sliter själen ur mig.

Jag har slutat umgås på offentliga platser med mina asiatiska vänner. Jag har slutat gå med kamera kring halsen. Jag orkar inte bli utskrattad. Plågoandarna har besegrat mig. Man klarar inte att kämpa när ingen ser folks agerande som ett problem.

Konstigt nog är det sällan stereotypa rasister som står för påhoppen, sådana som hatar muslimer, lyssnar på vikingarock och röstar brunt. Nej, det är helt vanliga Svenssons som ser sin chans att gör sig lustiga över någon som inte kommer att göra motstånd.

Minns ni barnboken Pricken? Den handlar om en prickig kanin som växer upp i en familj där alla andra är helvita. I ett avsnitt försöker Pricken bleka sina prickar med fläckborttagningsmedel.

Jag har färgat håret och övervägt ögonoperation. För några år sedan flyttade jag till Korea för att se om jag kunde smälta in. Det kunde jag, men jag flyttade tillbaka efter ett halvår.

För jag vill leva i Norden. Men ungefär en gång i veckan vill jag bara dö." - Patrik Lundberg